norasmysrum

Kanske är jag här, kanske inte. Jag är ju väldigt tyst. Och när ingen ser mig, hur kan någon veta att jag faktiskt existerar, just denna stund? Ingen vet hur jag egentligen ser ut. Min datorskärm vet. Mina väggar vet. Mina spöken vet. Min coca-cola vet. Ingen annan. Ibland funderar jag på att bli fysiker. Och bara tänka hela dagarna. Jag är bäst på att tänka. Men tanken slog mig, om jag bara sitter i ett rum och tänker, tänk om jag försvinner då? Upphör att existera? Och ingen skulle ju veta. Ingen skulle se mig. Se om jag tynade bort. Eller kanske imploderade. Eller exploderade. Eller bara stannade upp. Ingen skulle veta. Ingen skulle se. Så ingen skulle veta. Ingen av er kan veta om jag faktiskt existerar just nu. Ingen kan veta om jag är död just nu. Eller om jag lever. Eller om jag har upphört helt. Om jag har glömt mig själv, glömt gravitationslagarna och svävat iväg. Tänk så mycket vi människor glömmer. Det är lätt att glömma en nyckelknippa på nattbussen. Det är lika lätt att glömma sitt liv i panikångesten. En dag kommer även jag glömma mitt liv. Jag kanske gör det nu. Jag kanske redan glömt livet. Jag kanske redan svävar i mitt eget omfång. Ni kan inte veta. Bara min datorskärm, mina väggar, mina spöken och min coca-cola vet.